Som den ömma och vårdande kvinna jag är kunde jag ju inte undlåta att överdrivet studera den stackars svaga dam som satt invid ett bord framför entrén på Bauhaus denna soliga lördag i juli. min fundering var, skulle jag behöva rycka in och vara henne behjälplig på något Florence Nightingale aktigt sätt?
Pojkvännen på min högra sida pratade glatt på om vesäntligheter som , bröder, bilkrockar och billack och jag såg det som min främsta uppgift i livet att registrera och studera om denna dam behövde hjälp samtidigt som jag hummade något smart till svar emedans färdriktningen styrdes närmre och närmre skjutdörrarna. (nota bene, jag gör altså tre saker samtidigt, jag GÅR, jag LYSSNAR och jag GLOR...eller det kanske var grovt uttryckt...
mina öron registrerar ljud utstötta ur manlig strupe)
Sen händer det, som i en film, i slow-motion: jag gör en framlänges mollbergare i pik (eller nåt) enbart med hjälp av ett grisformat betongfundament. Nu är vi altså uppe i fyra saker!
"schbunck" säger det när mina händer dämpar fallet och "sch-klirk" när min ryggsäck innehållandes hela sveriges nyckelreserv träffar mig i bakhuvudet
"phoufff" säger jag när jag reser mig upp och försöker låtsas som att jag tillhör cirkusen.
Jag tror att jag lyckades. Det går säkert att se på youtube eller nåt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
*muuaahhhhhaaaaa* *skrattar fortfarande* ja du älskade vän.. du vet hur det är.... :0)
Puusss// D
*hahahost-hahahahahost-host-host-hahahaaa...*
Snyggt jobbat får man väl säga.
//Kram från en lätt lungsjuk vän =)
hallååååå jag vill ha mer //4
Skicka en kommentar