...berättelse om gymnastiska övningar och multitasking

Som den ömma och vårdande kvinna jag är kunde jag ju inte undlåta att överdrivet studera den stackars svaga dam som satt invid ett bord framför entrén på Bauhaus denna soliga lördag i juli. min fundering var, skulle jag behöva rycka in och vara henne behjälplig på något Florence Nightingale aktigt sätt?

Pojkvännen på min högra sida pratade glatt på om vesäntligheter som , bröder, bilkrockar och billack och jag såg det som min främsta uppgift i livet att registrera och studera om denna dam behövde hjälp samtidigt som jag hummade något smart till svar emedans färdriktningen styrdes närmre och närmre skjutdörrarna. (nota bene, jag gör altså tre saker samtidigt, jag GÅR, jag LYSSNAR och jag GLOR...eller det kanske var grovt uttryckt...
mina öron registrerar ljud utstötta ur manlig strupe)

Sen händer det, som i en film, i slow-motion: jag gör en framlänges mollbergare i pik (eller nåt) enbart med hjälp av ett grisformat betongfundament. Nu är vi altså uppe i fyra saker!

"schbunck" säger det när mina händer dämpar fallet och "sch-klirk" när min ryggsäck innehållandes hela sveriges nyckelreserv träffar mig i bakhuvudet
"phoufff" säger jag när jag reser mig upp och försöker låtsas som att jag tillhör cirkusen.

Jag tror att jag lyckades. Det går säkert att se på youtube eller nåt...

Death or glory, en blekfet simmares reflektioner

Nånstans mitt emelllan vaselininsmetningen och uppvärmningen slog det mig. Det var här....på strandkanten invid Vanån som mitt liv skulle sluta. Min blekfeta lekamen skulle omslutas av detta bruna, grumliga och kalla vatten. Allt medan glada masar och tillresta hulliganer hetsande skrek sina HEJJA HEJJA utmed älva.

Hur gick det här till kan man fråga sig...Hur hamnade jag här?
Det började som en oskyldig vin-afton i goda vänners lag och slutade som en dödsföraktande pilgrimsresa ett år senare. Ja, vad sägs om ; Högmod...jag smakar lite på ordet och känner att; jo, det kan nog passa in...

Nåväl, åter till Vanån; Jag märkte upp mig med tillhörande chip-armband och tackade för att det åtminstone skulle gå att identifiera mig, genom min anmälan till denna kemikaze-utmaning. Jag tror till och med att man skulle kunna hitta mig med hjälp av ekolod (om jag skulle sjunka utan att någon märkte något).

Blå badmössa på, in i fållan, upp med armen för inregistrering, uppvärmning tillsammans med tvåhundra andra damer (jag tror vi var 9 stycken i min grupp som var utan våtdräkt!). Linda Bengtzing pumpade ut i högtalarna; SE MIG HÖR MIG RÖR MIG (eller ta mig härifrån, nån, snälla!) HUR SVÅRT KAN DE VA?

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DET HÄR GÅR JU LUGNT OCH FINT"
(hälsa lite på en arbetskamrat, prata lite med en glad tant)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN, JAG ÄR EN SÅ JÄVLA GRYM SIMMARMASKIN"
(sluta upp att prata, putta lite på en tant, sparka lite på nån annan tant bli lite puttad o sparkad på få en liten kallsup)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DÄR ÄR DET JÄVLA MÅLET Å NU SKA JAG FAAN KOMMA I MÅL O FLYTTA PÅ DEJ KÄRRING JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN"
(sparka o putta lite till, kolla med mördarögon på tjejjen som försöker simma förbi med värsta "simma förbi om du kan, kyckling"-blicken)

SIMMASIMMASIMMASIMMA "FUCK! JAG ÄR I MÅÅÅÅL!!!
(le lite mot de som delar ut medaljer, försöka att se lite söt ut, så jag får en medalj trots att jag varit så puttig, dricka lite varm saft och vara mäkta stolt)

Nästa äventyr heter Lidingö tjejlopp.
Jag väger jättemycket.

Tur att vi har skickliga kirurger i landet som kan konsten att byta ut leder och andra vesäntliga kroppsdelar. Som hjärnan.

PRFO (praktisk familjelivsorientering)

Härom veckan hoppade jag på ett litet projekt: Barnkalasarrangemang! Föga anade jag i början, när jag tackade ja till jobb erbjudandet vad det egentligen innebar. (jag, moi, blev headhuntad...speciellt utvald..the chosen one!)För mig var det här en fantastisk möjlighet att praktisera familjeliv! Och att organisera...jamen, hey; that´s my job!

Första dagen la vi upp visionen för projektet/ arrangemanget, jag och teamledaren. Det var en av oss som besatt all formell kompetens i ämnet. Allt var möjligt! Det var en härlig tid!!! Temat för i år var: TIVOLI!

Ganska snabbt gjorde sig verkligheten påmind och vi hade väl i ärlighetens namn inte helt lätt att få byggtekninkerna med på tåget. Själva byggmästaren var tvungen att lönearbeta till långt in på nätterna, och sen lämnade han landet. Undrar om jag någonstans i det här skedet borde ha kastat in handduken?
Så, med anleding av ovan nämnda orsak vi fick litegrann anpassa våra idéer efter den mängd av arbetskraft som fanns att tillgå, vi hade väl lite kort om material också kan jag tillstå. Annars hade vi ordnat med hemgjort chokladhjul... Nåväl. Visionen var klar och det var dags att skrida till produktion.

Dagen efter förvandlades vi till en liten men taggad inköpsavdelning. Vi vägde, mätte, tänkte, böt. Vi beprövade, förkastade och gjorde det som varje inköpsavdelning med aktning bör göra i slutändan; köpte inte första bästa, vi köpte det sista. Vi köpte det kollijoks som var närmast till hands när vi liksom inte hade mer ork kvar utan helt enkelt sket i vad fan som hamnade i inköpskorgen.

Den tredje dagen, då var vi extra målinriktade och fokuserade. Vi städade först, och sen skräpade vi ner igen. (Logiskt!)Vi lusade ner festlokalen med ballonger och dylikt. Allt skulle vara osymetriskt och jag förstod ingenting! Ibland undrade jag vad Lulu Carter sagt om hon sett allt.
Vi tillverkade saker och var riktigt i gasen där ett tag. Vid några tillfällen var det till och med viktigt att saker var symetriska, i de lägena mådde jag mycket bra. Förnämligt till och med.

Dag nr fyra.

Jag är en fredlig typ. Jag förordar ickevåld.
För mig är mellanmänskliga möten någonting av det vackraste och viktigaste som finns i vårt universum.

Mot min vilja förvandlades jag till en birtdaypartymachine. Här gällde det att handla snabbt, rådigt och rädda det som räddas kunde. Ingen fick bli upprörd! Ingen fick bli besviken! Och nåde den som förblev osockrad. Tiden var utmätt och loppet skulle springas.


Det fanns andra vuxna i närheten, de var hjälpsamma. De förklarade ibland vad som hände (jag hade bitvis svårt att förstå det kontex jag befann mig i), och de kom med glada tillrop.
Mycket var helt utom kontroll, det mesta faktiskt.
Halvmetersfigurerna verkade glada, det var bra.
Några av de vuxna verkade ha skärmat av sig från verkligheten, det riktade liksom blicken långt bort i fjärran och lät den stanna där. Jag fick upp bilder från filmen Gökboet framför mitt inre...

När allt var över undrade jag vad det var jag just varit med om. Än idag kan jag inte riktigt förstå, men en timme efter att sista familjen lämnat föreställningen sov jag och de övriga i de operativa styrkorna.

Vi valde att lägga ut städningen på entreprenad, till byggmästaren som så lägligt anlände till bygnaden i nära anslutning till att stormningen var över.

Jag tänkte dock, trots denna traumatiska upplevelse, be att få medverka vid nästa års event också. Men jag undrar; Hur skulle det vara med ett annat tema då? Här kommer några förslag:

"TYSTALEKENBÖRJARNU", "VI ÄR ALLA LAMA", "PÄRLPLATTOR RULAR" eller varför inte; "JAG VILL OCKSÅ GIPSA BÅDE BEN OCH ARMAR"?