Jag vet nog hur det går till och vad som kommer hända...nähä

Efter mycket motsträvande från min sida så blev det då ett studiebesök...Norrut :-/

Det skulle visst flygas också... Min fråga ang hur man bokade tågbiljetter via firman besvarades för tre månader sen med ett gapflabb: "Du kan inte åka tåg ända dit upp!!!"

Jag har ingenting emot att flyga, absolut inte; det kan ju gå bra...
En av mina arbetskamrater (ska nog revidera det där snart) påtalade att jag kunde tänka såhär: Man kan flyga 1000 gånger utan att det händer någonting. Ska tänka på det och bara flyga 999 gånger.

Nu svalde jag dock...skräcken kan man väl kalla det, och satte mig lydigt i flygstolen bredvid min väldigt lugne kollega. Tur att jag förklarat för honom dagen innan att"Jag kanske inte riktigt lyssnar på vad du säger när vi flyger, men ta inte illa upp, jag sitter bara och går igenom mitt vita arkiv och gör bokslut lite sådär"

När kaptenen drar igång motorerna händer det som alltid händer; Jag liksom ger upp och snyftar till, helt övertygad om att det är är slutet. Tackar alla vänner och medlevare som vandrat genom livet med mig. Hoppas de får lyckliga liv och att om jag kan så kommer jag att bli en ängel som vaktar dem. Jag tar ett djupt andetag som jag vet att jag kommer få hålla ända upp till typ 47.000 meters höjd...Jag har även sett bitar av "Lost"

Snacka om antiklimax när vi planar ut innan jag ens hunnit få ut tåren ur ögat, det är typ ingen turbulens och jag hinner knappt sätta i mig kaffet förrns vi fint och vackert dimper ner i den norrländska studiestaden. Altså, vad är det här???

Jag är van vid att bli bombvarnad ("Do not leave your lugage unattended at any time"), runtbollad i min stol typ tre meter ovanför åskoväder, skrämd till döds av en full shoppinggalen tant som drar till sig "security" för att hon vägrar släppa sina stövlar som vägde för mycket (detta var efter att jag burit väskor, biljetter etc åt min kryckgåendes vännina i den stora staden i det regniga landet, vi hade för övrigt besökt det världskända (why???) vaxmuseet där min vänninna glatt viftandes med krycka (och biljett) hötte åt vakten och leendes på skolengelska sade: Do you want a piece of this?).

Ja ja, nu var vi väl där, och till min fasa märker jag att jag är helt opåläst i staden (pinsamt!) Annars brukar det vara en del av mina äventyr; jag läser in mig på såna där finkulturelltbygdehistoriska saker; typ så att jag kan veta att "Var det där dom bröt malm!!!???" Jag var inte ens helt med på vart vi var på kartan i sverige (trea i geografi, hittar bra i Öster- och Västergötland, kan läsa karta). Men jag tänkte att; Min närmaste chef vet iallafall vart jag är och det värsta som kan hända är att jag hamnar ute i obygden hos någon som förvarar sin morsa på en rullbrits under sängen (det är bäst att bereda sig på det värsta, jag har även sett i X-files hur det går till i mindre städer), å då för jag väl sätta mig ned på huk och fråga henne hur hon mår därunder.

Väl framme möts vi utav väldigt trevliga kvinnor och män som liksom tillser att vi får två helt suvveräna dagar och massor av utbyte, tänk...dom hade någon form av uppvärmning av gågatorna som gjorde att man slapp halka runt på ett generande sätt i snömodden; jag tror jag förde fram mig riktigt bra faktiskt!

Kan väl också passa på att tillägga att jag ser fram emot nästa träff med dom däruppifrån, mycket interesting :-)