...berättelse om gymnastiska övningar och multitasking

Som den ömma och vårdande kvinna jag är kunde jag ju inte undlåta att överdrivet studera den stackars svaga dam som satt invid ett bord framför entrén på Bauhaus denna soliga lördag i juli. min fundering var, skulle jag behöva rycka in och vara henne behjälplig på något Florence Nightingale aktigt sätt?

Pojkvännen på min högra sida pratade glatt på om vesäntligheter som , bröder, bilkrockar och billack och jag såg det som min främsta uppgift i livet att registrera och studera om denna dam behövde hjälp samtidigt som jag hummade något smart till svar emedans färdriktningen styrdes närmre och närmre skjutdörrarna. (nota bene, jag gör altså tre saker samtidigt, jag GÅR, jag LYSSNAR och jag GLOR...eller det kanske var grovt uttryckt...
mina öron registrerar ljud utstötta ur manlig strupe)

Sen händer det, som i en film, i slow-motion: jag gör en framlänges mollbergare i pik (eller nåt) enbart med hjälp av ett grisformat betongfundament. Nu är vi altså uppe i fyra saker!

"schbunck" säger det när mina händer dämpar fallet och "sch-klirk" när min ryggsäck innehållandes hela sveriges nyckelreserv träffar mig i bakhuvudet
"phoufff" säger jag när jag reser mig upp och försöker låtsas som att jag tillhör cirkusen.

Jag tror att jag lyckades. Det går säkert att se på youtube eller nåt...

Death or glory, en blekfet simmares reflektioner

Nånstans mitt emelllan vaselininsmetningen och uppvärmningen slog det mig. Det var här....på strandkanten invid Vanån som mitt liv skulle sluta. Min blekfeta lekamen skulle omslutas av detta bruna, grumliga och kalla vatten. Allt medan glada masar och tillresta hulliganer hetsande skrek sina HEJJA HEJJA utmed älva.

Hur gick det här till kan man fråga sig...Hur hamnade jag här?
Det började som en oskyldig vin-afton i goda vänners lag och slutade som en dödsföraktande pilgrimsresa ett år senare. Ja, vad sägs om ; Högmod...jag smakar lite på ordet och känner att; jo, det kan nog passa in...

Nåväl, åter till Vanån; Jag märkte upp mig med tillhörande chip-armband och tackade för att det åtminstone skulle gå att identifiera mig, genom min anmälan till denna kemikaze-utmaning. Jag tror till och med att man skulle kunna hitta mig med hjälp av ekolod (om jag skulle sjunka utan att någon märkte något).

Blå badmössa på, in i fållan, upp med armen för inregistrering, uppvärmning tillsammans med tvåhundra andra damer (jag tror vi var 9 stycken i min grupp som var utan våtdräkt!). Linda Bengtzing pumpade ut i högtalarna; SE MIG HÖR MIG RÖR MIG (eller ta mig härifrån, nån, snälla!) HUR SVÅRT KAN DE VA?

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DET HÄR GÅR JU LUGNT OCH FINT"
(hälsa lite på en arbetskamrat, prata lite med en glad tant)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN, JAG ÄR EN SÅ JÄVLA GRYM SIMMARMASKIN"
(sluta upp att prata, putta lite på en tant, sparka lite på nån annan tant bli lite puttad o sparkad på få en liten kallsup)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DÄR ÄR DET JÄVLA MÅLET Å NU SKA JAG FAAN KOMMA I MÅL O FLYTTA PÅ DEJ KÄRRING JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN"
(sparka o putta lite till, kolla med mördarögon på tjejjen som försöker simma förbi med värsta "simma förbi om du kan, kyckling"-blicken)

SIMMASIMMASIMMASIMMA "FUCK! JAG ÄR I MÅÅÅÅL!!!
(le lite mot de som delar ut medaljer, försöka att se lite söt ut, så jag får en medalj trots att jag varit så puttig, dricka lite varm saft och vara mäkta stolt)

Nästa äventyr heter Lidingö tjejlopp.
Jag väger jättemycket.

Tur att vi har skickliga kirurger i landet som kan konsten att byta ut leder och andra vesäntliga kroppsdelar. Som hjärnan.