måndag 11 oktober 2010

På temat produktutveckling:
"Man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga den att dricka"
(Men om man är snabb kan man göra smörgåsmat av den INNAN den självdör av törst)
På temat Sluta va så optimistisk jämt:
"När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster"
(Det är oftast ett jävla litet fönster som man ändå inte kan använda för det sitter för högt upp)

måndag 21 juli 2008

...berättelse om gymnastiska övningar och multitasking

Som den ömma och vårdande kvinna jag är kunde jag ju inte undlåta att överdrivet studera den stackars svaga dam som satt invid ett bord framför entrén på Bauhaus denna soliga lördag i juli. min fundering var, skulle jag behöva rycka in och vara henne behjälplig på något Florence Nightingale aktigt sätt?

Pojkvännen på min högra sida pratade glatt på om vesäntligheter som , bröder, bilkrockar och billack och jag såg det som min främsta uppgift i livet att registrera och studera om denna dam behövde hjälp samtidigt som jag hummade något smart till svar emedans färdriktningen styrdes närmre och närmre skjutdörrarna. (nota bene, jag gör altså tre saker samtidigt, jag GÅR, jag LYSSNAR och jag GLOR...eller det kanske var grovt uttryckt...
mina öron registrerar ljud utstötta ur manlig strupe)

Sen händer det, som i en film, i slow-motion: jag gör en framlänges mollbergare i pik (eller nåt) enbart med hjälp av ett grisformat betongfundament. Nu är vi altså uppe i fyra saker!

"schbunck" säger det när mina händer dämpar fallet och "sch-klirk" när min ryggsäck innehållandes hela sveriges nyckelreserv träffar mig i bakhuvudet
"phoufff" säger jag när jag reser mig upp och försöker låtsas som att jag tillhör cirkusen.

Jag tror att jag lyckades. Det går säkert att se på youtube eller nåt...

måndag 14 juli 2008

Death or glory, en blekfet simmares reflektioner

Nånstans mitt emelllan vaselininsmetningen och uppvärmningen slog det mig. Det var här....på strandkanten invid Vanån som mitt liv skulle sluta. Min blekfeta lekamen skulle omslutas av detta bruna, grumliga och kalla vatten. Allt medan glada masar och tillresta hulliganer hetsande skrek sina HEJJA HEJJA utmed älva.

Hur gick det här till kan man fråga sig...Hur hamnade jag här?
Det började som en oskyldig vin-afton i goda vänners lag och slutade som en dödsföraktande pilgrimsresa ett år senare. Ja, vad sägs om ; Högmod...jag smakar lite på ordet och känner att; jo, det kan nog passa in...

Nåväl, åter till Vanån; Jag märkte upp mig med tillhörande chip-armband och tackade för att det åtminstone skulle gå att identifiera mig, genom min anmälan till denna kemikaze-utmaning. Jag tror till och med att man skulle kunna hitta mig med hjälp av ekolod (om jag skulle sjunka utan att någon märkte något).

Blå badmössa på, in i fållan, upp med armen för inregistrering, uppvärmning tillsammans med tvåhundra andra damer (jag tror vi var 9 stycken i min grupp som var utan våtdräkt!). Linda Bengtzing pumpade ut i högtalarna; SE MIG HÖR MIG RÖR MIG (eller ta mig härifrån, nån, snälla!) HUR SVÅRT KAN DE VA?

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DET HÄR GÅR JU LUGNT OCH FINT"
(hälsa lite på en arbetskamrat, prata lite med en glad tant)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN, JAG ÄR EN SÅ JÄVLA GRYM SIMMARMASKIN"
(sluta upp att prata, putta lite på en tant, sparka lite på nån annan tant bli lite puttad o sparkad på få en liten kallsup)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DÄR ÄR DET JÄVLA MÅLET Å NU SKA JAG FAAN KOMMA I MÅL O FLYTTA PÅ DEJ KÄRRING JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN"
(sparka o putta lite till, kolla med mördarögon på tjejjen som försöker simma förbi med värsta "simma förbi om du kan, kyckling"-blicken)

SIMMASIMMASIMMASIMMA "FUCK! JAG ÄR I MÅÅÅÅL!!!
(le lite mot de som delar ut medaljer, försöka att se lite söt ut, så jag får en medalj trots att jag varit så puttig, dricka lite varm saft och vara mäkta stolt)

Nästa äventyr heter Lidingö tjejlopp.
Jag väger jättemycket.

Tur att vi har skickliga kirurger i landet som kan konsten att byta ut leder och andra vesäntliga kroppsdelar. Som hjärnan.

onsdag 19 mars 2008

PRFO (praktisk familjelivsorientering)

Härom veckan hoppade jag på ett litet projekt: Barnkalasarrangemang! Föga anade jag i början, när jag tackade ja till jobb erbjudandet vad det egentligen innebar. (jag, moi, blev headhuntad...speciellt utvald..the chosen one!)För mig var det här en fantastisk möjlighet att praktisera familjeliv! Och att organisera...jamen, hey; that´s my job!

Första dagen la vi upp visionen för projektet/ arrangemanget, jag och teamledaren. Det var en av oss som besatt all formell kompetens i ämnet. Allt var möjligt! Det var en härlig tid!!! Temat för i år var: TIVOLI!

Ganska snabbt gjorde sig verkligheten påmind och vi hade väl i ärlighetens namn inte helt lätt att få byggtekninkerna med på tåget. Själva byggmästaren var tvungen att lönearbeta till långt in på nätterna, och sen lämnade han landet. Undrar om jag någonstans i det här skedet borde ha kastat in handduken?
Så, med anleding av ovan nämnda orsak vi fick litegrann anpassa våra idéer efter den mängd av arbetskraft som fanns att tillgå, vi hade väl lite kort om material också kan jag tillstå. Annars hade vi ordnat med hemgjort chokladhjul... Nåväl. Visionen var klar och det var dags att skrida till produktion.

Dagen efter förvandlades vi till en liten men taggad inköpsavdelning. Vi vägde, mätte, tänkte, böt. Vi beprövade, förkastade och gjorde det som varje inköpsavdelning med aktning bör göra i slutändan; köpte inte första bästa, vi köpte det sista. Vi köpte det kollijoks som var närmast till hands när vi liksom inte hade mer ork kvar utan helt enkelt sket i vad fan som hamnade i inköpskorgen.

Den tredje dagen, då var vi extra målinriktade och fokuserade. Vi städade först, och sen skräpade vi ner igen. (Logiskt!)Vi lusade ner festlokalen med ballonger och dylikt. Allt skulle vara osymetriskt och jag förstod ingenting! Ibland undrade jag vad Lulu Carter sagt om hon sett allt.
Vi tillverkade saker och var riktigt i gasen där ett tag. Vid några tillfällen var det till och med viktigt att saker var symetriska, i de lägena mådde jag mycket bra. Förnämligt till och med.

Dag nr fyra.

Jag är en fredlig typ. Jag förordar ickevåld.
För mig är mellanmänskliga möten någonting av det vackraste och viktigaste som finns i vårt universum.

Mot min vilja förvandlades jag till en birtdaypartymachine. Här gällde det att handla snabbt, rådigt och rädda det som räddas kunde. Ingen fick bli upprörd! Ingen fick bli besviken! Och nåde den som förblev osockrad. Tiden var utmätt och loppet skulle springas.


Det fanns andra vuxna i närheten, de var hjälpsamma. De förklarade ibland vad som hände (jag hade bitvis svårt att förstå det kontex jag befann mig i), och de kom med glada tillrop.
Mycket var helt utom kontroll, det mesta faktiskt.
Halvmetersfigurerna verkade glada, det var bra.
Några av de vuxna verkade ha skärmat av sig från verkligheten, det riktade liksom blicken långt bort i fjärran och lät den stanna där. Jag fick upp bilder från filmen Gökboet framför mitt inre...

När allt var över undrade jag vad det var jag just varit med om. Än idag kan jag inte riktigt förstå, men en timme efter att sista familjen lämnat föreställningen sov jag och de övriga i de operativa styrkorna.


Vi valde att lägga ut städningen på entreprenad, till byggmästaren som så lägligt anlände till bygnaden i nära anslutning till att stormningen var över.

Jag tänkte dock, trots denna traumatiska upplevelse, be att få medverka vid nästa års event också. Men jag undrar; Hur skulle det vara med ett annat tema då? Här kommer några förslag:

"TYSTALEKENBÖRJARNU", "VI ÄR ALLA LAMA", "PÄRLPLATTOR RULAR" eller varför inte; "JAG VILL OCKSÅ GIPSA BÅDE BEN OCH ARMAR"?

söndag 1 april 2007

Hur tänktes det nu, undrar jag?

Äntligen hemma efter en tredagarsresa. Har varit på visit och jobb i den lilla pittoreska staden invid sundet vid ån...

Roliga sakar händer på en resa...man får endel utrett tillsammans med sin lilla bil och radio, men några frågor hänger fortfarande kvar.

Till exempel; Varför kör långtradare om varandra i uppförsbacke? Vet chauffören inte om att han/ hon kör en TUNG bil med DIESELmotor? Där kommer man i sin lilla asiatiska symaskinsmotor försedda sardinburk och tar sats så det värker innan man skal streta sig uppför, och vad händer? Jo, dom jävlarna blockar hela vägbanan...Jag förstår inte!?!


En annan intressant fråga jag skall grubbla över nedtecknas här:
Det skulle rensas en låda m plastburkar, förståeligt och kul särskilt om man som jag är organisationsfetischist. I denna låda befann sig två st plastlådor av okänt märke som hamnat i helt fel hem, ack och ock tänkte lådägerskan och jag...Vi måste hjälpa dessa lådor hem!

Lådorna staplades i varandra och levde en stund en tynande tillvaro på värdfamiljens diskbänk, tills jag kom på den genialiska idéen: Vi blandar in tredje part! Den part som samma dag skulle bege sig till lådornas egentliga hem och därför kunde, rent tekniskt, ta lådorna med sig (tredje part kör en omåttligt stor bil också, och lådorna var ganska små).
Glad ihågen och med omtanke i sinnet jag därför lådorna på tredje parts ytterskor.
Döm om min förvåning när jag timmar senare registrerar att: tredje part har avvikit från huset och lämnat de två plastlådorna kvar! Hur gick tankarna här, tänkte jag, innan skorna placerades på fötterna?

"Här står det ett par plastlådor, ovanpå mina skor...hmmmm...jag får flytta dem så jag kommer åt mina skor."

Eller"...hmmmm...någon måste skämta med mig aprillo; inte kan jag gå till jobbet med dom där lådorna på fötterna!"

Ett är dock garanterat...ingen fråga ställdes rakt ut, det kanske hade underlättat (ett förslag från mig är att tex fråga när någonting avviker ifrån det normala, tex; Hej, det står ett par lådor på mina skor, är det någon som vet varför?)

Jag vill dock ge tredje part en eloge för sin förmåga till målfokusering, imponerande!:
Jag skall åka till jobbet, jag skall ha skor, ingenting kan stoppa mig, ge mig skor, jag skall åka till jobbet.
:-)


Pussar och kramar till alla i världen, nu går jag till kojs!

måndag 5 mars 2007

Jag vet nog hur det går till och vad som kommer hända...nähä

Efter mycket motsträvande från min sida så blev det då ett studiebesök...Norrut :-/

Det skulle visst flygas också... Min fråga ang hur man bokade tågbiljetter via firman besvarades för tre månader sen med ett gapflabb: "Du kan inte åka tåg ända dit upp!!!"

Jag har ingenting emot att flyga, absolut inte; det kan ju gå bra...
En av mina arbetskamrater (ska nog revidera det där snart) påtalade att jag kunde tänka såhär: Man kan flyga 1000 gånger utan att det händer någonting. Ska tänka på det och bara flyga 999 gånger.

Nu svalde jag dock...skräcken kan man väl kalla det, och satte mig lydigt i flygstolen bredvid min väldigt lugne kollega. Tur att jag förklarat för honom dagen innan att"Jag kanske inte riktigt lyssnar på vad du säger när vi flyger, men ta inte illa upp, jag sitter bara och går igenom mitt vita arkiv och gör bokslut lite sådär"

När kaptenen drar igång motorerna händer det som alltid händer; Jag liksom ger upp och snyftar till, helt övertygad om att det är är slutet. Tackar alla vänner och medlevare som vandrat genom livet med mig. Hoppas de får lyckliga liv och att om jag kan så kommer jag att bli en ängel som vaktar dem. Jag tar ett djupt andetag som jag vet att jag kommer få hålla ända upp till typ 47.000 meters höjd...Jag har även sett bitar av "Lost"

Snacka om antiklimax när vi planar ut innan jag ens hunnit få ut tåren ur ögat, det är typ ingen turbulens och jag hinner knappt sätta i mig kaffet förrns vi fint och vackert dimper ner i den norrländska studiestaden. Altså, vad är det här???

Jag är van vid att bli bombvarnad ("Do not leave your lugage unattended at any time"), runtbollad i min stol typ tre meter ovanför åskoväder, skrämd till döds av en full shoppinggalen tant som drar till sig "security" för att hon vägrar släppa sina stövlar som vägde för mycket (detta var efter att jag burit väskor, biljetter etc åt min kryckgåendes vännina i den stora staden i det regniga landet, vi hade för övrigt besökt det världskända (why???) vaxmuseet där min vänninna glatt viftandes med krycka (och biljett) hötte åt vakten och leendes på skolengelska sade: Do you want a piece of this?).

Ja ja, nu var vi väl där, och till min fasa märker jag att jag är helt opåläst i staden (pinsamt!) Annars brukar det vara en del av mina äventyr; jag läser in mig på såna där finkulturelltbygdehistoriska saker; typ så att jag kan veta att "Var det där dom bröt malm!!!???" Jag var inte ens helt med på vart vi var på kartan i sverige (trea i geografi, hittar bra i Öster- och Västergötland, kan läsa karta). Men jag tänkte att; Min närmaste chef vet iallafall vart jag är och det värsta som kan hända är att jag hamnar ute i obygden hos någon som förvarar sin morsa på en rullbrits under sängen (det är bäst att bereda sig på det värsta, jag har även sett i X-files hur det går till i mindre städer), å då för jag väl sätta mig ned på huk och fråga henne hur hon mår därunder.

Väl framme möts vi utav väldigt trevliga kvinnor och män som liksom tillser att vi får två helt suvveräna dagar och massor av utbyte, tänk...dom hade någon form av uppvärmning av gågatorna som gjorde att man slapp halka runt på ett generande sätt i snömodden; jag tror jag förde fram mig riktigt bra faktiskt!

Kan väl också passa på att tillägga att jag ser fram emot nästa träff med dom däruppifrån, mycket interesting :-)