Stockholm 30210203

 

Jag skriver till dig för att berätta att allt är bra. Det är faktiskt över nu, och vi håller det stången.

Vi har lyckats att stoppa det och vi som är kvar har lyckats skapa en ny värld åt oss och våra barn.

Jag har tänkt länge på att skriva det här till dig, men det har liksom varit ett hinder att ta mig över, jag vet ju vad ni har framför er och att ni står precis i början så det har varit viktigt för mig att inte låta för glättig. Det finns ju en risk att just du kommer att dö av det, antingen snabbt och hårt eller långsamt och lidigt.

Till slut bestämde jag mig ändå för, att jag måste börja. Någonstans måste jag sätta ord på ett papper och skicka bakåt till dig som finns kvar i mig, nu när jag har fått chansen att tala med dig från en plats där du bor. Så. Här kommer det.

Många har redan dött av det när du läser det här, människor, själar, djur, hav, sjöar, öknar och samhällen. Det tog er tidigt, redan som barn, som ofödda och som idéer. Precis som det gjort med folk i forna tider; med vågor, med stormar och med pest. Hos er, precis som då, fanns en övertro till er egen förmåga och kapacitet. Ni spelade spelet högt eller så spelades ni högt i spelet av andra.

Du kan mycket väl vara en sån som spelar högt, eller en som spelas högt med- just det vet jag ingenting om- men trots allt behöver du få veta hur det går, när det  avslöjas, bekämpas och betvingas.

Allting började som om att själva moder natur satte ner foten och sa att; Nog. Nu är det fasen nog! Allt detta vackra som skapats har inte satts i människans händer för att förstöras, förnedras och plågas. Mitt skydd av människan upphör i detta nu. Sen kom smittan, sjukdomen och döden som sakta men säkert släpade det med sig ner i en avgrund. Det stretade emot, först mjukt och försiktigt, nästan så att det inte märktes att någonting var fel, det bara anpassade sig lite efter omständigheterna

Det hade till en början smugit in sig med små glittrande tjusande rännilar i världen och samhället. Rännilar av trygghet, hopp, trygghet, stabilitet och ordning, som småningom hade vuxit till små åar där allt fler kunde tillfredsställa sig, åar med förgreningar av rännilar som nådde fler och fler och fler. Folket blev förtrollat, de ropade förundrat: Se här! Vad jag har hittat! En älv! Om nån kommer och vill mig illa kan jag enkelt försvara mig med vad som kommer här ur! OJ, titta här, sa en annan: Allt som jag får av min flod gör att jag kan ge till dig, om du ger mig av din älv! Och så höll det på, till det steg oss upp till vaderna, över knäna mot midjan och när det nått vårt bröst fick vi alla svårt att både andas och gå.

Det flöt sakta in genom våra näsborrar till de flesta av oss sög in den sista livslusten och drunknade tröstlöst, och ändå var vi några som blev kvar. Som kunde flyta, vi som kunde simma och vi som kunde motverka. Vi som kunde flyta som korkar ovanpå det och vänta vänta vänta tills äntligen solen och luften torkade ut varenda droppe av det påhittade ymninga och vi fick fötterna på jorden igen och kunde andas.

Då såg vi oss omkring, nickade åt varandra och sade: Nej, stop. Det här går inte. Delningen. Det är den vi ska bygga nu!

 

 

-------------------------------------------------(häremellan kommer det hända massor, jag bara inte vet vad nu, så det som kommer efter denna parentes är slutet på texten)--------------------------------------------

 

 

 

EN bra sak med Delningen är att den gjort oss oberoende och trygga. Ingen kunde väl tro att någonting så fredligt som Delningen skulle kunna bli möjlig, inte ens så sent som fem år innan den blev verklig kunde någon riktigt tro att den var någonting annat än en utopi, men nu när den är här kan ingen föreställa sig hur det var på er tid.

…Idag vaknar alla levande mätta och tillfreds, det normala är att ingen finns för någon och att alla finns för varandra. Den natur, som vi nu vet att vi skall betrakta som vår högsta rådgivare, som finns runt om varje person ger generöst till var och en oavsett vilken plats hen än tar och har i världen. Inget betvingas och inget bemästras, är väder så är det, är vind så är det.

Så, som du ser; Allting är bra!

 

Birthplace in my birthphase

I´m being born in a car to the sounds of a tune on what used to be a radio, but now is something born out of numbers.

I´m born in my bed opening my eyes to the sound of my breath fighting for it´s life

I´m born in the instance that I open the refrigerator looking for something I feel like eating

I´m born choosing which clothes to wear on my way to work, friends, school, engagements.

I´m born walking out the door meeting the weather, the context and the constant sounds of the suburbs.

I´m born trough the feelings of my feet touching the ground. Sometimes heavy, sometimes light, sometimes fast, furious and anxious, sometimes quick, happy and excited.

I´m born looking at you, at us, the people, and at the extra extras read al about it! I´m born scenting the freshly made bread at the bakery, the muffled sensation of alcohol as I pass by the not yet woken liqourstore.

I´m born overlooking the amass books on sprawling themes, striving to gather a meaningful life. I´m born in every millisecond, and I´m not even slightly there.

I´m born as your waves touch my hearing, I´m born as you open the door and give me your hellos. I´m born in conversations and metaphysic senses on which day it was; the happy, the racist, the giving, the ordinary.

I´m born as a contradistinction to letting time fly and bring me closer to death.

I´m born on Wednesday, Tuesday, Friday or even  Sunday, I´m born in the evening, the morning, the sunrise, the sunset, facing the full, new half moon. I´m born in front of a fire, with my back against a cold rock sucking the heat out of me, I´m born not fully letting my feet lift from the ground in the cold black lake, I´m born in the future, in history but merely ever now. I´m born under sticky branches, on a horsback, in a barn, on a pavement, in an elevator, in aw, in spite, in horror, in shame, in jealousy in laughter in vain

I´m born, and doing it and doing it and doing it again. I may be yet to be born.

 

Let that dwell

På temat produktutveckling:
"Man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga den att dricka"
(Men om man är snabb kan man göra smörgåsmat av den INNAN den självdör av törst)

På temat Sluta va så optimistisk jämt:
"När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster"
(Det är oftast ett jävla litet fönster som man ändå inte kan använda för det sitter för högt upp)

...berättelse om gymnastiska övningar och multitasking

Som den ömma och vårdande kvinna jag är kunde jag ju inte undlåta att överdrivet studera den stackars svaga dam som satt invid ett bord framför entrén på Bauhaus denna soliga lördag i juli. min fundering var, skulle jag behöva rycka in och vara henne behjälplig på något Florence Nightingale aktigt sätt?

Pojkvännen på min högra sida pratade glatt på om vesäntligheter som , bröder, bilkrockar och billack och jag såg det som min främsta uppgift i livet att registrera och studera om denna dam behövde hjälp samtidigt som jag hummade något smart till svar emedans färdriktningen styrdes närmre och närmre skjutdörrarna. (nota bene, jag gör altså tre saker samtidigt, jag GÅR, jag LYSSNAR och jag GLOR...eller det kanske var grovt uttryckt...
mina öron registrerar ljud utstötta ur manlig strupe)

Sen händer det, som i en film, i slow-motion: jag gör en framlänges mollbergare i pik (eller nåt) enbart med hjälp av ett grisformat betongfundament. Nu är vi altså uppe i fyra saker!

"schbunck" säger det när mina händer dämpar fallet och "sch-klirk" när min ryggsäck innehållandes hela sveriges nyckelreserv träffar mig i bakhuvudet
"phoufff" säger jag när jag reser mig upp och försöker låtsas som att jag tillhör cirkusen.

Jag tror att jag lyckades. Det går säkert att se på youtube eller nåt...

Death or glory, en blekfet simmares reflektioner

Nånstans mitt emelllan vaselininsmetningen och uppvärmningen slog det mig. Det var här....på strandkanten invid Vanån som mitt liv skulle sluta. Min blekfeta lekamen skulle omslutas av detta bruna, grumliga och kalla vatten. Allt medan glada masar och tillresta hulliganer hetsande skrek sina HEJJA HEJJA utmed älva.

Hur gick det här till kan man fråga sig...Hur hamnade jag här?
Det började som en oskyldig vin-afton i goda vänners lag och slutade som en dödsföraktande pilgrimsresa ett år senare. Ja, vad sägs om ; Högmod...jag smakar lite på ordet och känner att; jo, det kan nog passa in...

Nåväl, åter till Vanån; Jag märkte upp mig med tillhörande chip-armband och tackade för att det åtminstone skulle gå att identifiera mig, genom min anmälan till denna kemikaze-utmaning. Jag tror till och med att man skulle kunna hitta mig med hjälp av ekolod (om jag skulle sjunka utan att någon märkte något).

Blå badmössa på, in i fållan, upp med armen för inregistrering, uppvärmning tillsammans med tvåhundra andra damer (jag tror vi var 9 stycken i min grupp som var utan våtdräkt!). Linda Bengtzing pumpade ut i högtalarna; SE MIG HÖR MIG RÖR MIG (eller ta mig härifrån, nån, snälla!) HUR SVÅRT KAN DE VA?

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DET HÄR GÅR JU LUGNT OCH FINT"
(hälsa lite på en arbetskamrat, prata lite med en glad tant)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN, JAG ÄR EN SÅ JÄVLA GRYM SIMMARMASKIN"
(sluta upp att prata, putta lite på en tant, sparka lite på nån annan tant bli lite puttad o sparkad på få en liten kallsup)

SIMMASIMMASIMMASIMMA"DÄR ÄR DET JÄVLA MÅLET Å NU SKA JAG FAAN KOMMA I MÅL O FLYTTA PÅ DEJ KÄRRING JAG ÄR EN GRYM SIMMARMASKIN"
(sparka o putta lite till, kolla med mördarögon på tjejjen som försöker simma förbi med värsta "simma förbi om du kan, kyckling"-blicken)

SIMMASIMMASIMMASIMMA "FUCK! JAG ÄR I MÅÅÅÅL!!!
(le lite mot de som delar ut medaljer, försöka att se lite söt ut, så jag får en medalj trots att jag varit så puttig, dricka lite varm saft och vara mäkta stolt)

Nästa äventyr heter Lidingö tjejlopp.
Jag väger jättemycket.

Tur att vi har skickliga kirurger i landet som kan konsten att byta ut leder och andra vesäntliga kroppsdelar. Som hjärnan.

PRFO (praktisk familjelivsorientering)

Härom veckan hoppade jag på ett litet projekt: Barnkalasarrangemang! Föga anade jag i början, när jag tackade ja till jobb erbjudandet vad det egentligen innebar. (jag, moi, blev headhuntad...speciellt utvald..the chosen one!)För mig var det här en fantastisk möjlighet att praktisera familjeliv! Och att organisera...jamen, hey; that´s my job!

Första dagen la vi upp visionen för projektet/ arrangemanget, jag och teamledaren. Det var en av oss som besatt all formell kompetens i ämnet. Allt var möjligt! Det var en härlig tid!!! Temat för i år var: TIVOLI!

Ganska snabbt gjorde sig verkligheten påmind och vi hade väl i ärlighetens namn inte helt lätt att få byggtekninkerna med på tåget. Själva byggmästaren var tvungen att lönearbeta till långt in på nätterna, och sen lämnade han landet. Undrar om jag någonstans i det här skedet borde ha kastat in handduken?
Så, med anleding av ovan nämnda orsak vi fick litegrann anpassa våra idéer efter den mängd av arbetskraft som fanns att tillgå, vi hade väl lite kort om material också kan jag tillstå. Annars hade vi ordnat med hemgjort chokladhjul... Nåväl. Visionen var klar och det var dags att skrida till produktion.

Dagen efter förvandlades vi till en liten men taggad inköpsavdelning. Vi vägde, mätte, tänkte, böt. Vi beprövade, förkastade och gjorde det som varje inköpsavdelning med aktning bör göra i slutändan; köpte inte första bästa, vi köpte det sista. Vi köpte det kollijoks som var närmast till hands när vi liksom inte hade mer ork kvar utan helt enkelt sket i vad fan som hamnade i inköpskorgen.

Den tredje dagen, då var vi extra målinriktade och fokuserade. Vi städade först, och sen skräpade vi ner igen. (Logiskt!)Vi lusade ner festlokalen med ballonger och dylikt. Allt skulle vara osymetriskt och jag förstod ingenting! Ibland undrade jag vad Lulu Carter sagt om hon sett allt.
Vi tillverkade saker och var riktigt i gasen där ett tag. Vid några tillfällen var det till och med viktigt att saker var symetriska, i de lägena mådde jag mycket bra. Förnämligt till och med.

Dag nr fyra.

Jag är en fredlig typ. Jag förordar ickevåld.
För mig är mellanmänskliga möten någonting av det vackraste och viktigaste som finns i vårt universum.

Mot min vilja förvandlades jag till en birtdaypartymachine. Här gällde det att handla snabbt, rådigt och rädda det som räddas kunde. Ingen fick bli upprörd! Ingen fick bli besviken! Och nåde den som förblev osockrad. Tiden var utmätt och loppet skulle springas.


Det fanns andra vuxna i närheten, de var hjälpsamma. De förklarade ibland vad som hände (jag hade bitvis svårt att förstå det kontex jag befann mig i), och de kom med glada tillrop.
Mycket var helt utom kontroll, det mesta faktiskt.
Halvmetersfigurerna verkade glada, det var bra.
Några av de vuxna verkade ha skärmat av sig från verkligheten, det riktade liksom blicken långt bort i fjärran och lät den stanna där. Jag fick upp bilder från filmen Gökboet framför mitt inre...

När allt var över undrade jag vad det var jag just varit med om. Än idag kan jag inte riktigt förstå, men en timme efter att sista familjen lämnat föreställningen sov jag och de övriga i de operativa styrkorna.

Vi valde att lägga ut städningen på entreprenad, till byggmästaren som så lägligt anlände till bygnaden i nära anslutning till att stormningen var över.

Jag tänkte dock, trots denna traumatiska upplevelse, be att få medverka vid nästa års event också. Men jag undrar; Hur skulle det vara med ett annat tema då? Här kommer några förslag:

"TYSTALEKENBÖRJARNU", "VI ÄR ALLA LAMA", "PÄRLPLATTOR RULAR" eller varför inte; "JAG VILL OCKSÅ GIPSA BÅDE BEN OCH ARMAR"?